.att det kunde bli så bra.

image143
Oj vad mami älskar sin Elvirabebis.
Idag har mami och papi tittat på bebisbilder tagna några minuter efter att Elvira ploppat ut. Eller ploppat och ploppat. Riktigt så enkelt var det ju inte. Tänkte att man kanske borde berätta sanningen om Elviras möte med den nya världen.

Klockan 23 lördagen den 5 maj tyckte mami att Elvira, eller Molly som det var tänkt då, skulle komma ut. Mami hade ju väntat i de där nio låååångaa månaderna PLUS fjorton dagar till så varför stå ut längre nu. Nä nu fick det vara nog.

Så mami satte igång och krystade....nä..så var det ju inte.

Klockan 23 i alla fall gick mami och papi och lade sig i stora sängen och försökte sova. Papi somnade som vanligt på en sekund och kvar låg mami och kände hur hopplöst det var att försöka sova. Mami hade nämligen en aningens ont i mensvärken, precis som hon hade haft varje natt från den 11 april.

Så nu låg hon där och kände efter om det kanske inte kändes lite värre än vanligt....det gjorde det inte. Tills PANG, klockan hade nog slagit 01 när det högg till i mamis mage.

Mami bestämde sig för att gå upp och kolla leget. Mami satte sig på toaletten och till sin förvåning hittade mami blod där. Upp som en sol, fort in i sovrummet, väcka papi som sov så skönt. Papi papi Mami blööööder!!! Nu blir det nog bebis!!!

Papi som fortfarande sov när han började sitt försök att hoppa upp ur sängen och sedan somna halvägs, sa vaaa? Är det sant?
När mami besvarat frågan med; Ja, fast det är nog inte än på ett tag, så somnade papi igen.

Mami gick och satte sig vid datorn och chattade lite på familjeliv, räknade minuter mellan värkar och kollade på lite shoppingsajter. Klockan blev tre när mami bestämde sig för att hon kanske borde sova lite med tanke på att vissa förlossningar håller på i många många timmar.

Nu låg mami där i sängen. mami genomled värk efter värk och efter vad som verkat som en evighet frågar mami papi om det inte är dags att klä på sig och packa väskan. Papi svarar; Men så ont har du ju inte.

Nehe. ok.

Klockan fem går mami och papi i alla fall upp och packar, kär på sig och går ut och rastar hundarna. Sedan går mami och papi till moffa och mommo och tigger lite skjuts till sjukan. De visst nämligen att mommo började jobba snart så hon kunde nog svänga förbi där på vägen.

Klockan kvart i sju på morgonen den 6 maj kliver mami och papi innanför dörrarna på förlossningen på Vrinnevisjukhiset i norrköping. Som två fån står de där och vet inte vart de ska göa av sig själva. Mami och papi blir visade till ett rum där en lite sköterska sätter band runt mamis mage. De mäter värkarna.

Mamis värkar syntes inte. De trodde säkert att hon ljög och skickade ut mami och papi på en promenad. mami och papi hann utanför dörren och tjugo meter över parkeringen när mami ger upp och vill gå in igen. Det gör ont. Och att föreställa sig själv som en smältande brieost hjälpte inte mami speciallt mycket.

De hinner bli inskrivana och visade till sitt rum när mami säger till den nya sköterskan att hon måste spy våldsamt. Så väldsamt blev det dock inte eftersom spypåsen var ingefär lika stor som ett urinrör.

Mami vill nu bada. Det får hon. Papi förbereder och fyller upp badkaret med världens varmaste och skönaste vatten.
Så får mami lite ackupunktur. För att öppna sig fortare. Kan tillägga att mami då var öppen tre centimeter.
Kan lova att hon gjorde det också.

Där låg mami nu, med varmt vatten, papi som stöd, nålar i huvudet och handen och en kall cola. Underbart. ONT!

Efter vad mami tycker kändes som en kvart som egentligen var två timmar tycker sköterskan att mami ska fundera på att gå upp. Och just den uppgifte´n tog mami ca 30 minuter. Mami kommer helt enkelt upp lagom tills det är dags att bajsa...eller krysta kanska det heter.

Här händer det något. mami är som uppslukad av sin lustgas, Elvis hjärta rusar och inga krystvärkar ger utslag på apparaterna. Så sköterskan bestämmer att det blir sugklocka. In med den. Punktera mamis underliv och DRA. Schlop sa det. Sugklockan släppte och det skvätte blod över hela rummet. In med klockan igen. Krysta för livet och draaaaaaaaaaa.

Helt plötsligt låg hon där. Svart i huvudet och blålila på kroppen. Inte var det någon Molly inte. Det var ju Elvira, Elvira den sköna.
Hel underbar, liten och perfekt.
image144
fem timmar senare, två minuter gammal.

Kommentarer
Postat av: sofia.

åhh, vad fint,
fick dock lite ont i underlivet imellanåt.

2007-11-15 @ 08:40:04
Postat av: natta

haha åh vad hemskt men samtidigt underbart att föda barn. Jag har ju haft otrooooooligt hemska menssmärtor, och då sa min mami att så känns värkarna när man föder barn, och då kommer jag känna mig döende. För det gjorde jag vid dessa menssmärtor.

2007-11-15 @ 22:47:25
URL: http://naatta.blogg.se
Postat av: Frida

Och om man tror att man haft riktigt onda menssmärtor så är dom bara en piss i nilen om man jämför med värkar. Det kan jag intyga.

2007-11-15 @ 23:49:11
Postat av: natta

så om jag kände mig döende, och jag lovar att jag visste inte vad jag skulle ta vägen, kräktes på stan av smärtorna.. så kommer jag troligtvis dö på riktigt vid min förlossning. Läskigt att tänka på :|

2007-11-17 @ 00:27:42
URL: http://naatta.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0