Som arbetslös har jag lyxen att kunna se film mitt på dagen. Idag såg jag Juno. Har väntat ganska länge med att se den för att jag trodde att den skulle vara....dålig. Uj så fel jag hade. Den var ju sviiinbra (när jag skrivit det här färdigt kommer jag antagligen tycka att jag har överdrivit).
Filmen handlar om en 16-årig tjej som blir gravid och som bestämmer sig för att föda barnet men att adoptera bort det direkt efter födseln. Man får liksom följa henne i nio månader och paret som ska adoptera. Den är djup samtidigt som den är väldigt lättsam. Jag hade faktiskt en klump i halsen. Har man barn så känns tanken på adoption så långt borta. Att lämna ifrån sig något som man har burit på i nio månader och som är en del av sig själv. Men i filmen så var tanken så osjälvisk och fin. Se coh förstå helt enkelt.